martina

Ibland får jag för mig att livet i vissa skeden hade varit så mycket enklare om man hade haft något att tro på. Något väsen som sitter däruppe, tittar ner på oss, öppnar porten när vi levt vårt liv nere på jorden och vägleder oss genom livet. Faktiskt.
Så jag sitter där i kyrkan och stör mig på att jag inte tror på Gud fullt ut. Att jag inte tror på orden kvinnan i den vita särken pratar om. För jag vill tro (och det hade hjälpt i sorgen) att det finns någon däruppe som låter min farfars själ får göra någon nytta och som låter honom njuta i ett vitt och mjukt liv bland en massa koltraster och tomater.
Jag saknar dig, det har jag gjort i 189 dagar.
Amen.